Vad händer och fötter?

Se där - jag fick mig en plats hos Tattoologist!

10 000 meter upp i luften ser jag allt suddigt

Sitter här på morgonkvisten (tidig morgon, 11:00....) och dricker mitt kaffe och försöker smälta gårdagen. A förslog att vi skulle cykla till fabriksområdet på Gävle strand och kika på Getaway festival från ett utav taken. Jag, som inte testat min höjdrädsla på år och dar, tänkte att det inte kunde vara så farligt. Men halvvägs upp på stegen började benen darra, armarna blev till smör och mitt flås eskalerade till öronbedövande. Väl uppe började jag hyperventilera och trodde på fullt allvar att jag skulle dö om jag så flyttade mig en millimeter åt något håll. Höll krampaktigt tag i ledstängerna och gjorde mig så tung som möjligt för att inte blåsa av taket. Kastade en hastig blick på festivalområdet medans allt jag kunde tänka var "dum idé, dum idé!!!". Vi stannade på det där taket i max 10 sekunder, innan A sa att vi borde klättra ner igen. (Det var nog inga svårigheter att läsa av min sinnesstämning just då.) Färden ner var om möjligt ännu värre. Nu visste jag hur högt upp vi egentligen var. Jag var när som helst beredd på att tappa fästet och landa på backen i 300km/h. Med blicken stint mot fabriksväggen tog jag mig således ner på fast mark igen, med A klättrandes under mig och med en ständig försäkran om att det inte var långt kvar.
Jag tog mig ner igen. Och jag svor över hur dum jag var som ens övervägde att göra den där klättringen. Aldrig mera. Aldrig.

Jag tog även ett annat beslut under gårdagen. Eller snarare, gjorde slag i saken. Jag sade upp min lägenhet här på Öster. I tre månader till får jag vakna till doften av kaffe från Gevaliafabriken. I tre månader till får jag stå på balkongen och se tågen rulla förbi på rälsen bortom dagis. I tre månader till får grannarna banka i väggen för att jag tittar på TV med för högt ljud kl 22:15. Men vad händer sedan, tänker ni då? Håll utkik, svarar jag.


RSS 2.0