Mikket pra.

Now you're just somebody that i used to know.


Världens minsta person

Nu har jag återvänt till Geflet efter ett par dagars jobb i Stockholm. Vilken pärs! Så här var det..

Mitt första jobbpass gick alldeles utmärkt, det andra passet likaså - MEN! I torsdags natt slutade jag 01:00, därefter styrde jag kosan mot St.Eriksplan där jag hade sovplats hos Milena och Isabel för natten. Först gick jag 2-3km från jobbet ut till Danvikstull varifrån bussarna mot Slussen går. Tittar fel på tidtabellen, tror mig behöva PROMENERA till Slussen (läs: promenera en sjuhelvetes lång väg) och börjar faktiskt gå en bit, sen kommer jag på att Saltsjöbanan kanske går, vänder tillbaka till busskuren och väldigt passande så kommer där en buss. Hoppar på bussen, och ungefär här tar batteriet på telefonen slut. Kommer till Slussen - tunnelbanan är stängd. Så klart. Får hjärnsläpp och undrar vilken av alla tusen busslinjer som går förbi St.Eriksplan. Frågar den enda personen jag kan se, men han är engelsk och vet lika lite som jag. Kan inte ringa André och be honom kolla SLs hemsida, kan inte ringa taxi, osv osv. Går upp för att kolla innerstadsbussarna, hittar en linje men den har givetvis slutat gå för natten. Stannar en taxi, blir på lite bättre humör då chauffören visar sig vara en trevlig gubbe och snart är jag framme vid St.Eriksplan. Har tidigare under kvällen skrivit ned portkoden som jag fått smsad till mig, ifall att mobilen skulle ladda ur (ibland har jag framförhållning!) Men när jag kommer till porten så FUNKAR INTE KODEN! Jag har ingen nyckel till porten. Jag har ingen telefon som jag kan nå någon med! Lägenheten ligger på andra våningen och vätter mot innergården, jag kan inte försöka ropa på någon. Behöver jag nämna att klockan nu hunnit bli 02.40 och det är svinkallt ute?! Jag slår portkoden frenetiskt, rycker i dörren, förbannar mobilens batteritid. Ser ingen annan utväg än att vänta vid porten tills dess att någon ska in eller ut genom den. Jag funderar på att leta upp McDonalds eller 7eleven för att kunna ladda mobilen och på så sätt nå Milena, men jag har inte den blekaste åt vilket håll något av dessa ställen ligger! Jag stannar några personer som jäktar förbi och frågar om dom kan låna ut mobilen, men icke. Klockan bli 03.40. Jag får lov att ta av mig vantarna och sätta dom på fötterna för att inte förfrysa mina tår. Har lyckligtvis en värmekudde i väskan som jag fått på jobbet tidigare under kvällen, den kunde inte ha tjänat sitt syfte mer än just då. Brevbäraren lämnar en tidningshög utanför Waynes Coffee, jag snattar en ur högen för att stå på. Vid det här laget kan jag inte längre stå still för att det är så djävulskt kallt. Efter ett tag står jag och bölar, för allt känns så hopplöst och jag börjar nästan tro att jag kommer att frysa ihjäl här ute. Efter cirka 1½h ute i blåsten, SÅ ÖPPNAS PLÖTSLIGT PORTEN! Utan att jag ens rört den. Den bara flyger upp och släpper in den lipande Nea som känner sig minst och obetydligast i hela världen. Klockan är fem när jag utmattad störtar i säng och 2 h och 57 min senare ringer klockan för nästa pass på jobbet.

framotebaks

crop image

Här sitter jag och är ser efter-jobbet-proper ut. HALLOJ! Är just nu bänkad framför Resident Evil:Extinction och känner musten gå ur mig. Inte varje morgon man (i alla fall inte jag!) sätter alarmet på 05:00, vilket var fallet imorse. Vad gör man inte för jobbet? Ptja, det är väl rätt mycket man INTE gör, men hypotetiskt sett dårååååå.

mitt år i webcam

JANUARI: Bestämde mig för att bli sådär fantastisk som alla verkade bli. Och se på mig idag, TADAAAA! (ironi)



FEBRUARI: Var misären personifierad och trött på mest allt och alla. Till råga på allt fick jag halsfluss, ÅH DU HÄRLIGA TILLVARO!



MARS: Inget hände som är värt att nämnas, FÖRUTOM den lilla specifika händelsen att André Joneson stövlade in och svepte undan marken jag gick på (kalla mig fjantig, men så kändes det). Jag föll som en fura.



APRIL: Gissa en gång vad jag gjorde hela april? Var med André. Och när jag inte var med honom så hann jag spendera min 21-årsdag i Götet, klippa lugg och hänga på bibblan.



MAJ: Var ständigt med André, men hann ändå plugga till körkortet och slutligen söka till konstskolan med nedanstående teckning.



JUNI: Gjorde två nya tatueringar samtidigt som André också tatuerade sig (inget "varandras namn-tjafs" här inte). Sen var det den där så kallade festivalen Peace&Love... Jag avfärgade mitt svarta hår och fick veta att jag blivit antagen till konstskolan.



JULI: Min bästa vän blev mamma till en liten pojke! Jag blev bjuden till Gotland med Andrés familj, och i slutet av månaden sa jag upp min lägenhet i Gävle.



AUGUSTI: Var fruktansvärt disciplinerad och slutade faktiskt röka! HURRA! Började konstskolan, gick en dag och slutade sedan.



SEPTEMBER: Sista månaden i lyan påbörjades. Packade, packade och packade återigen tusen lådor. Spenderade mycket tid i Stockholm med André.



OKTOBER: Flyttade "permanent" till Stockholm med André den 1a i månaden. Var runt mycket och upptäckte hufvudstaden. Fotade mycket och köpte en Diana. Fick jobb nummer ett!



NOVEMBER: Jobbade en hel del, vilket ledde till att jag fick goodiebags och dessutom blev igenkänd av en kändis (storhetsvansinne!!!!). Sedan fick jag jobb nummer två. Den sista november flyttade vi till Årsta för att bli inneboende hos fina vänner.



DECEMBER: Jobbade, bloggade som en tok (kolla själva!) och upptäckte på nytt hur jävla rolig jag egentligen är! Firade jul med pappafamiljen och nyår med Andrés familj. Året slutade på topp, när jag och André kammade hem världens finaste lägenhet som vi får flytta in i den 1a februari!



(P.S Den här bilden tog jag dels för att visa hur proper och F12 jag ser ut när jag jobbar, och för att påpeka att min övre tandrad faktiskt ser ganska rak ut när man lutar huvudet snett åt höger. D.S)

Kutryggen



Ser ni det där? Nä, jag menar inte den oljiga svettnäsan eller mitt försök att hänga läpp (som snarare resulterar i ett hånflin). Madrassen har gått sönder. Två-tre utbuktningar har fått fnatt och smält samman till en enda stor  megabulle som inte duger till annat än ett provisoriskt sängbord eller ett substitut till André att krama om i natten. Kanske.
Nu ligger bullen där och jäser under min bok, och jag kan inte släppa tanken att det kanske krypit in en snubbe INUTI madrassen, som nu står och gör en bakåtvänd brygga och ba: "Hähäähä, snart märker hon att det är en RYGG som skjuter upp genom madrasstyget!" Jag menar, tänk om det är så!? Ger mig grava mardrömmar.



Kan inte heller sluta tänka på fina strumpor som dear baby Jesus kom med. Eller bästa gympadojjorna som jag köpte för julklappspengarna. Det är ett par Reebok. Gissa vilken färg dom är.


Rosa. K.n.a.l.l.r.o.s.a.

Jysses Ulysses

Alltså näää, jag kräktes just lite i munnen efter att ha råkat uttala meningen "Jag längtar efter våran egna lya, vårt kärleksnäste" till André i telefonen. VADÅ "KÄRLEKSNÄSTE"?!?! Urk, ibland är jag så äckligt sliskig i mina uttryck. Jag känner liksom hur orden ligger i halsen och riktigt gottar sig ett tag innan det väser ut mellan tänderna, men ÄNDOCK hinner jag inte hindra mig själv från att yttra det oåterkalleliga. Jag lovar dyrt och heligt att aldrig använda mig av uttrycket "kärleksnäste" igen.
Direkt efter att ordet fått luft brast jag ut i gapskratt och skrattskrek rätt i luren att "Fan vad sliskigt sagt! ÅåHAHAHHEHEHh, nu älskar du mig väl lite, lite mer? Eller snarare lite, lite mindre!?"

RSS 2.0