När man är liten och klen

Det finns mycket som är obegripligt för en människa. Exempelvis hur stor är rymden?? Vad kom först, hönan eller ägget? (fast den är ganska lätt ändå) Eller för att bli lite seriösare - varför är barn så elaka? Ibland är barn så jävla hemska mot varandra. Det har jag fått erfara många gånger med fem syskon som alla i skrivande stund understiger 16 år. Man har ju fått höra ett och annat. Och visst, jag är nog inte helt oskyldig i det hela heller, jag har säkert hasplat ur mig saker som upprört under mina yngre år. Men oftast tänkte jag efter före. Sa jag något dumt ville jag be om ursäkt efteråt. Det är i alla fall vad jag minns, och vad jag hoppas är sant, nu i efterhand.

Jag har här några exempel på scenarion som utspelade sig i min barn/ungdom, och som inpräntat ganska mycket på mig. Jag har en högerarm som är sned som en ladugårdsdörr, typ. Den kan heller inte böja och vrida sig så som en arm bör *se pedagogiska bilder nedan*




På grund av denna sneda arm har jag bland annat fått lov att ge upp redskapsgymnastik (hjärtskärande - kunde ju inte stå på händer ordentligt). Någon gång i samma veva, runt lågstadietiden, upptäckte jag även att det såg konstigt ut när jag åt mat. Någon "snäll" klasskompis till mig tyckte alltså att det var viktigt att poängtera hur dumt det såg ut när jag skyfflade mat med högerarmen, eftersom den stod rakt ut från kroppen i en krokig vinkel. Där och då lade jag helt sonika gaffeln i vänster hand, och sedan dess är jag en vänsterhänt ätare. Hade jag blivit vänsterhänt om ingen hade påpekat detta? Det kan man ju undra. Tack för hjälpen, kompis.

En skojig sak som hände när jag senare flyttade till Dalarna var att jag helt plötsligt blev en utböling på grund av min dialekt. Där kom jag med släpig sörmländska och använde uttryck som "Ta dän den där!". Och det var ju jävligt konstigt. Då fick jag berättat för mig att Haha fan vad du är konstig, så där säger man inte här i Dalarna, det heter "ta bort". Så jag slutade helt enkelt att säga dän. Jag slutade direkt. För det var inte okej. Så pratade man inte i Dalarna. Herregud, detta var på högstadiet.
En annan sak som hände under högstadietiden var att jag råkade sjunga med i en Black Eyed Peas-låt på syslöjden. Det gick inte obemärkt förbi. "Gillar du att sjunga eller??! hihihifniss" fick jag höra hånfullt från två tjejer bredvid. Sjöng aldrig mer i skolan. Tyckte till och med det var jobbigt att sjunga i grupp på Musiken när de två var med. Fy fan vad jag avskydde högstadiet. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.

Jag önskar verkligen att jag bara sagt "Det ska väl du fullständigt SKITA I hur jag äter min mat/talar mitt språk/sjunger mina låtar!". Jag önskar att jag haft mod till det, det mod jag har idag. Att säga ifrån. Men det är inte alltid så jävla lätt när man är liten och klen och kommer från Flen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0